Berthold HELLINGRATH

Berthold Franz Hellingrath föddes den 27 oktober 1877 i Elbing, Västpreussen, och dog den 15 december 1954 i Hannover. Han var en berömd tysk målare, etsare och universitetslärare.

Hellingrath var son till en rhenländare och en schlesisk kvinna. Vid fem års ålder flyttade han till Gdansk med sina föräldrar, Bertha och Franz Hellingrath. Där fick han sin första konstnärliga utbildning vid Provinzial-Kunstschule under ledning av Wilhelm August Stryowski (1834-1917) och Bernhard Sturmhoefel (1853-1913). Han studerade sedan vid Dresdens konstakademi 1899-1905 och var elev till Gotthardt Kuehl. Han återupptog sina studier i Dresden på inrådan av Arthur Bendrat, som han hade träffat under Bendrats studieresa till Danzig och med vilken han upprätthöll en livslång vänskap. Från 1907 drev Hellingrath en egen ateljé i Dresden, där han hade kontakt med Erich Heckel, medgrundare av konstnärsgruppen ”Die Brücke” (1905), och Max Pechstein. Han reste också ofta till Östersjön och vistades ofta i Gdansk.

År 1925 utsågs Hellingrath till föreläsare i arkitekturmåleri, proportionsteori och frihandsteckning för civilingenjörer vid Tekniska Högskolan i Hannover. Hans insatser uppmärksammades 1928 då han utsågs till hedersprofessor.

Den 1 maj 1933 anslöt han sig till NSDAP (medlemsnummer 2.956.334) och blev även medlem i Nationalsocialistiska tyska föreläsarföreningen (NSDDB). I oktober 1935 fråntogs han dock sina partimandat på livstid. Nationalsocialisterna förkastade hans måleri, vilket ledde till att Hellingrath 1937 uteslöts ur Reichskunstkammer för ”främmande måleri”. Ett stort antal av hans verk gick oåterkalleligen förlorade genom bombningar.