Heinrich Rettig

Heinrich Rettig, född den 30 maj 1859 i Breslau, Schlesien, död den 4 december 1921 i München, var en tysk målare med många talanger. Hans verk omfattade landskap, arkitektur, genrescener och porträtt, och han arbetade även som illustratör.

Heinrich föddes i Breslau som son till köpmannen Jakob Rettig och hans hustru Ida, född Steinlein. Han började sin utbildning vid Maria-Magdalenen-Gymnasium, där han tog examen våren 1879. I Berlin inledde han sina konstnärliga studier vid Bauakademie, men flyttade snart över till Kunstakademie, där han under fem år studerade måleri för kända konstnärer som Paul Thumann, Otto Knille och Ernst Hildebrand. Med smeknamnet ”Baron” var han medlem i studentföreningen Tartarus i Düsseldorf, trots att han inte var inskriven vid konstakademin där. Omkring 1885 bosatte han sig i München, där han 1890 gifte sig med landskaps- och figurmålaren Ida von Clesius och regelbundet ställde ut sina verk i Glaspalast. Hans akvarell ”Den gamla kvinnan” belönades med den ”lilla guldmedaljen” vid den internationella konstutställningen i München 1897. Rettig var medlem i flera konstnärsföreningar, bland annat Münchens konstnärskooperativ, ”Die 48” och Münchens konstnärsutställarförening. Han undervisade även i akvarell för kvinnor och Ida Paulin var en av hans privata elever. Före första världskriget företog han en studieresa till Venedig och målade på Hiddensee 1920.

På 1880-talet skapade Rettig den naturalistiska målningen ”Vorstadthof”, som fångar den trista atmosfären på en bakgård i en förort till Berlin och som förvärvades av Bayerska statens målarsamlingar 1916. Han var dock främst känd för sina akvareller, som ofta innehöll genrescener med kvinnliga figurer. Hans förmåga att fånga karaktärer och känslor gav honom rykte om sig att vara ”fysionomist och själsmålare”, medan hans virtuosa behandling av motivet ansågs vara ett mästerstycke. Vid sidan av sitt måleri arbetade Rettig även som illustratör, bland annat för tidskriften ”Die Gartenlaube” 1891 och för Friedrich von Bodenstedts magnifika diktsamling ”Liebe und Leben”, som utkom i Leipzig 1892.