Jacopo Amigoni

Jacopo Amigoni, (1682-1752) var en venetiansk rokokomålare och även känd under olika namn som Giacomo Amiconi, Jakob Amigoni och Santiago Amiconi. Han föddes i Neapel 1682 och dog i Madrid den 21 eller 22 augusti 1752. Hans konstnärskap är brett och omfattar målningar, fresker, teckningar och gravyrer i senbarock- och rokokostil.
Han räknas till den venetianska målarskolan och är tillsammans med Sebastiano Ricci och Giovanni Antonio Pellegrini en av pionjärerna inom rokokon. Tack vare sin verksamhet i många delar av Europa spelade Amigoni en framträdande roll i spridningen av denna nya konstnärliga stil.
Amigonis roll som porträttmålare i det tidiga 1700-talets Italien är särskilt anmärkningsvärd. Framför allt hade hans verk som skapades i Tyskland före 1730 och hans engagemang i utformningen av fresker ett betydande inflytande på utvecklingen av den sydtyska rokokon och påverkade konstnärer som Johann Baptist Zimmermann, Franz Joseph Spiegler och Franz Anton Erler.
Amigonis stil utvecklades med tiden från ett senbarockt formspråk med en rik och livfull färgpalett till en ljusare rokokostil som kännetecknas av mer subtila, känsliga och i allmänhet svalare toner. Hans penseldrag var flödande, mjuka och lösa och han hämtade främst inspiration från det venetianska måleriets traditioner, där Antonio Belluccis inflytande var särskilt tydligt i modelleringen av figurerna.
I hans nakenstudier idealiserades figurerna på ett klassiskt inspirerat sätt och kropparna präglades av slät modellering och mjuka konturer. Övergångarna mellan de nakna kroppsdelarna, bland annat armarna och dekolletaget i porträtten, var ofta suddiga och tycktes smälta samman med omgivningen. Detta gäller i synnerhet avbildningen av kvinnogestalter. I hans fresker efter Schleißheim framstår figurerna som mindre dramatiska och är istället arrangerade i en lös och avslappnad pose.
Med tiden, särskilt efter återkomsten till Italien 1739, visar hans stil en svag tendens till klassicism med enklare figurkompositioner och en ljusare, svalare färgpalett. Ändå förblev Amigonis måleri mjukare och mer återhållsamt i jämförelse med Tiepolos, även om han här och var inspirerades av sin yngre kollega.